Random of the day

okej. jag och therese sitter på båten vid trapporna(för ni som vet vart det är) och kollar på so you think you can dance finalen- för att vi är dansnördar som inte blir trötta på danserna enfast vi sett dom sisådär en miljon gånger. Helt plöstligt, from nowhere, dyker en stilig man i 30-års åldern med upp-puffad pottfrilla upp. "Tjena tjejer..." startar han den otroligt givande diskussionen med. vi svarade med ett enkelt "Hej.." samtidigt som vi inte riktigt fattade varför han hälsade med tanke på att vi aldrig sett människan förut. Vi kollade direkt ner på finalen av SYTYCD för att inte missa något, eftersom smarta jag inte tänkt på att pausa, men blir avbrutna av hans nästa replik i scenariot - " Är vi framme snart eller?". "Jag vet faktiskt inte.." svarar jag och känner mig lite dum eftersom jag kommer från gotland och åkt båten tusentals gånger, och han var stockholmare och kanske aldrig åkt båten förut. han kanske inte visste hur lång tid det skulle ta. Men innan jag hinner avsluta tanken säger han- " ahh.. vi är framme snart" som om han helt plötsligt visste, eller kanske visste hela tiden och ville kolla om vi hade någon aning om tiden( vilket vi inte hade, med tanke på att vi var helt inne i finalen).Tanken slog mig först att han jobbade på båten och vi suttit kvar när alla andra redan gått ner till bildeck eller nåt, och han kom dit för att säga till oss att det var dags att gå av båten. Jag frågar snabbt Therese om klockan för att ta reda på om vi var framme, suttit kvar längre än alla andra, eller om han bara var konstigt och försökte flörta på något vis... Hon visade mig mobilen så att jag skulle se vad klockan var och blev genast lättad. klockan var 22.09. Therese skyndar att säga åt honom att det var tio minuter kvar, så vi är inte framme än. Mannen påstod igen att vi snart var framme. Jag och Therese tänkte " Jaa.. det skulle vara skönt faktiskt.." och kommenterar om det båda två inför mannen för att försöka få stämningen att vara lite mindre pinsam. Vi misslyckades enormt och börjar ignorera honom igen. Vi båda kollar ner på ipoden omedvetna vad som egentligen händer på skärmen. Tankarna om varför mannen stannade framför oss, och varför han fortfarande är kvar tog över helt. Det konstiga mannen går till slut samtidigt som han muttrar för sig själv- " skönt att va framme asså... ".

Extremely random, i'd say.